Dagbok

Maj

Aten, Grekland 2004-05-31 19:27

Hej, hej!

Vi befinner oss fortfarande i Aten, Grekland. P g a att det är så otroligt mycket flygfrakt till Aten just nu, OS ni vet, så har våran älskade Mr PikiPiki blivit en vecka försenad. Varje dag har vi fått nya besked; ”motorcykeln kommer säkert i morgon”, ”motorcykeln kommer säkert i morgon”. Ni ska bara veta hur oroliga, stressade och irriterade vi har varit. Fy! Igår fick vi dock bekräftat att hojen är här och imorgon (idag så har ju tullen typiskt nog varit stängd p g a annandag pingst) så bär det iväg igen. Vi är så laddade!!! Vi ser verkligen fram emot lååånga dagar på motorcykeln, och från och med i morgon så kommer vi att tälta varje natt tills vi är hemma i Sverige.

I lördags, förra veckan, så lämnade vi Tanzania och Afrika. Det känns så klart lite konstigt att vara tillbaka i Europa igen. Första dagen här i Aten så var vi nästan i chock. Vi spenderade en heldag på att bara gå omkring och titta på allt och alla; på alla affärer, alla välgödda människor i modärna kläder, alla maffiga byggnader o s v. Och nuförtiden så är det inte ett enda barn som skriker: ”Mezungu, give me money” (”viting, ge mig pengar”), efter oss. Konstigt...

Även om vi, p g a våran förlorade Mr PikiPiki, inte har kunnat njuta full ut av våran tid här i Aten, så gillar vi stan. Vi gillar atmosfären här och vi gillar mixen av alla modärna byggnader blandat med de gamla monument och ruiner av historiska tempel som man finner lite här och där. Sedan vi landade i Aten så har vi bl. a besökt stadens stora landmärke, Akropolis, samt Roman stadium, arenan där de första olympiska spelen i modärn tid hölls. Det har dessutom varit spännande att se Aten under sina OS-förberedelser. Man blir dock lite nervös när man ser dom stressade grekerna som faktiskt inte verkar ha kommit halvvägs än:-)
Det tråkiga med Aten är att det är så fruktansvärt dyrt här, det är banne mig dyrare än i Sverige. Vi betalar 160 kronor var för att bo på stans ”billigaste” vandrarhem, det är omöjligt att hitta en middag på en restaurang för under 150 kronor och vill du ha en kaffe på maten så kostar det 30 kronor till. Tur för oss är att vi har stött på våran gamla trogna vän Ronald MC Donalds, som ”bara” tar 40 kronor för en riktig festmåltid.

I morgon så bär det alltså iväg. Vårat första stora stopp kommer att bli Istanbul i Turkiet. Efter ett par dagar i Turkiet så kommer vi att åka norrut genom Bulgarien, följt av Rumänien och Ungern. Från Ungern så är vi i nuläget lite osäker på vad som sker, men förmodligen så blir det Österrike, Tjeckien, Tyskland och Danmark.

Vi ses om en dryg vecka,

Daniel och Helena

En av många ruiner i Aten	Roman Stadium, arenan där det första olympiska spelen i modärn tid hölls	Vaktbyte utanför parlamentet

Upp

Dar es Salaam, Tanzania 2004-05-22 10:25

Hej!

Våra sista dagar på Zanzibar blev riktigt trevliga. Förra veckan så nämnde vi ju att vi skulle delta i Zanzibar Biljard Mästerskap. Och vilken kul tävling det blev, riktigt härlig stämning. Hur gick det då? Jo, Helena åkte med nöd och näppe ut i kvartsfinalen medan Danne impade rejält och tog sig till final där han dessvärre förlorade mot en stöddig kanadensare.

Innan vi lämnade Zanzibar så snickrade vi ihop en stadig pall till motorcykeln samt tog bort båda däcken för att göra den så liten som möjligt (allt för att hålla volymvikten nere). Vi anlitade också några killar som ordnade en pick-up samt hjälpte oss att bära motorcykeln upp och ner från denna, och när vi kört till hamnen, ner i båten. Och i tisdags kväll så tog vi farväl av våra vänner på Zanzibar och hoppade på nattfärjan till fastlandet. Efter en sömnlös och svettig natt med höga vågor och skrikande barn så ankom vi Dar es Salaam klockan sex onsdag morgon. Fem minuter senare så hittade vi en pick-up som körde oss till flygfraktavdelningen på flygplatsen. Vi var otroligt positiva när vi kom dit klockan sju på morgonen, eftersom hojen redan var färdigpackad så trodde vi att vi skulle vara därifrån senast nio.
Klockan fyra på eftermiddagen (!) så hade personalen på flygfraktavdelningen lyckats få ordning på alla kvitton och tullpapper samt klistrat dom rätta klisterlapparna på Mr PikiPiki. Alltså produktiviteten här i Afrika är skrämmande. Allt går så saaaktaaa! Men å andra sidan, frågan är ju hur snabbt man själv hade jobbat om man hade en lön på cirka 500 kronor i månaden och var tvungen att hitta en massa småjobb vid sidan av för att överleva?
Hursomhelst, efter en sömnlös natt på färjan och efter nio timmar på flygplatsen så var det jobbiga äntligen ur världen. Motorcykeln var på väg till Jordanien (skulle flygas morgonen därpå) och vi kunde åka till vårat hotell och sova.

Dagen därpå så var det dags att hämta ut våra flygbiljetter. Innan vi lämnade vårat hotell så gick vi av en tillfällighet in på Internet och kollade våran e-post. Vi hade fått ett svar från den svenska ambassaden i Jordanien, som vi för övrigt hade skrivit till tre veckor tidigare. Den svenska ambassaden ursäktade sig för sent svar samt avrådde oss starkt från att åka till Jordanien eftersom det är förbjudet att åka motorcykel i detta land, endast poliser och militärer har tillåtelse. Detta måste vara det enda landet i hela världen där man inte får åka motorcykel! Ambassaden tyckte att vi definitivt skulle byta destination eftersom vi med stor sannolikhet skulle få väldiga problem när vi väl kom dit, byråkratin är inte att leka med i Mellanöstern. Detta besked kom verkligen som en chock för oss. Innan vi bokade resan så hade vi bl. a pratat med Jordaniens ambassad i Tyskland och enligt dom så skulle det inte vara några som helst problem med motorcykel...
PANIK!!! Fy, vilken panik vi fick. Känslan som spred sig i kroppen när vi om och om igen läste denna e-post är bland det värsta vi någonsin har upplevt. I detta ögonblick så trodde vi att hojen redan var i luften, på väg till Jordanien. Och att vi i tillägg till de 1120 dyra dollar vi redan slängt ut på flygkalaset, skulle få slänga ut minst lika mycket pengar igen för att få hojen därifrån. Vi trodde i detta ögonblick att resan var över, att vi skulle vara tvungna att åka hem.
Det första vi gjorde efter att vi lugnat ner oss lite var så klart att ringa flygplatsen. Och tack och lov så hade vi turen på våran sida, Mr PikiPiki var fortfarande i Dar es Salaam. Snabba som blixten hoppade vi in i en taxi, åkte till flygplatsen och lyckades få tag på högsta hönset i rättan tid. Och tack och lov, igen, så kunde vi utan några större problem byta destination. Vi valde det alternativ (vi var så klart tvungna att flyga med samma bolag) som ligger längst bort från Sverige, Grekland. Jepp, vi ska till Grekland. Vet inte om vi ska skratta eller gråta. Vi hade verkligen sett fram emot att åka till Mellanöstern. Men sånt är livet, det finns inget vi kan göra åt den saken. Och vi hade verkligen tur i oturen. Hade vi läst E-posten med stort E två timmar senare så hade vi förmodligen suttit riktigt i klistret vid det här laget.

I kväll så hoppar vi på flyget till Athen. I dagsläget så har vi ingen aning om hur resrutten kommer att se ut därifrån. Mer om det nästa vecka.


Helena och Daniel

En sista hälsning från Zanzibar!!!	Ja, det var ingen enkel match att komma ifrån Zanzibar	Färdigpackad hoj på väg till Jordanien...förlåt Grekland

Upp

Zanzibar, Tanzania 2004-05-12 11:28

Nu börjar vårat Afrika äventyr att lida mot sitt slut. Tanken var ju att vi från Tanzania skulle åka tillbaka till Sydafrika via Moçambique (ett land som vi gärna vill besöka) men i och med att färjan till floden som utgör gränsen mellan dessa länder har blivit beslagtagen p g a korrupt skattefusk, så går det i dagsläget inte att ta sig direkt från Tanzania till Moçambique. Och eftersom vi varken har tid, lust eller pengar till en massa onödiga omvägar, så har vi bestämt oss för att flyga direkt från Dar es Salaam, här i Tanzania, till Jordaniens huvudstad Amman.

Sedan en dryg vecka tillbaka så är vi tillbaka på paradisön Zanzibar. Återigen så har Sören och Monique (Helenas f d grannar från Gävle) tagit emot oss med stor gästvänlighet. Vad gäller komfort så har vi inte haft det så bra sedan vi lämnade Sverige för dryga åtta månader sedan. Tack Sören och Monique för att ni är så snälla mot oss!!!
Men denna gång så är det inte bara sol, bad och öldrickande som gäller här på Zanzibar (bara i en alldeles lagom dos), för tillfället så spenderar vi mycket tid på att hitta bra flygpriser för oss och för motorcykeln. Eftersom många av resebyråerna här i Tanzania envisas med att inte sälja enkelbiljetter till utlänningar (fråga oss inte varför) så har vi dessutom fått kontakta den svenska ambassaden för rekommendationsbrev. Eftersom Mellanöstern inte ingick i våran ursprungliga resplan så har vi också varit i kontakt med motormännens riksförbund i Sverige som har skickat ner ett nytt Carnet de Passage (tullhandling för hojen). Vidare så har vi bestämt oss för att packa hojen här på Zanzibar. Och för att på ett smidigt sätt transportera motorcykeln till fastlandet och flygplatsen i Dar es Salaam så har vi ”anlitat” en ”fixare” som vi numera har möten med var och varannan dag. Och ni som trodde att vi hade semester!!!

Om allt går som det ska så lämnar vi Tanzania och Afrika den 21 maj. Det känns så klart lite vemodigt att lämna Afrika, som verkligen har varit en helt fantastisk kontinent att utforska på motorcykel, men samtidigt så är vi riktigt ”taggade” inför dom nya äventyr som väntar. Även våran motorcykel, eller Mr Piki Piki som han numera heter (betyder moppe på Swahili), är taggad så det heter duga med sitt nya bakdäck och nya drivpaket.

Nu hinner vi dessvärre inte skriva mer för denna gång. Vid sidan av allt ”fixande” med flygresan så ligger vi just nu i hårdträning i biljard. På fredag så ska ”Destination Africa” duon nämligen försvara Sveriges stolthet i Zanzibar Biljard Mästerskap. Spänningen är absolut olidlig.

Ha det fint!

Daniel, Helena och Mr Piki Piki

Bildgalleriet är uppdaterat med bilder från Tanzania!!!

Det är så gött med semester!!!	Stonetown, Zanzibars största stad, består i stort av små, trånga gränder	Zanzibar är känt för sina solnedgångar

Upp

Arusha, Tanzania 2004-05-02 13:53

Hallå ja!

Efter en hel del sol och bad på paradisön Zanzibar så tog vi för dryga två veckor sedan färjan tillbaka till Dar es Salaam för att ta plats i Anna och Andys Land Rover och börja rulla norrut i Tanzania, mot nationalparkerna Ngorongoro och Serengeti.
Natten innan vi äntrade Ngorongoro Conservation Area, spenderade vi på en camping alldeles vid entrén. Tråkigt och typiskt nog så började vi båda att känna oss lite krassliga. Daniel hade en infektion i kroppen som gjorde att alla små sår han fick blev stora, svullna, öppna, variga och rent av äckliga. På toppen av det så hade han en mage så dålig att gräset omkring oss vissnade. Helena, i sin tur, hade dragit på sig en tung förkylning. Men, men det var bara att bita ihop. Vi skulle ju åka på safari för första gången i våra liv!
Klockan 06.00 dagen därpå så var vi äntligen inne i Ngorongoro. Höjdpunkten i denna nationalpark är Ngorongoro Crater som är en 23 kilometers bred och 600 meter djup icke aktiv vulkan fylld med så gott som alla Afrikas typer av vilda djur. Detta är utan tvekan en av de häftigaste platser vi någonsin besökt. För det första så är utsikten från toppen av vulkanen absolut enastående och när man sedan, efter en utmanande guppig och brant väg, kommer ner till botten av vulkanen så verkligen kryllar det av djur. Bufflar, gnuer, zebror, elefanter, lejon, geparder, noshörningar, hyenor, schakaler, flodhästar, flamingos, gamar, örnar, antiloper, ja, ”you name it”. Och man stöter inte bara på djur i Ngorongoro och Serengeti, man stöter även på Masai-folket. Vi har sett många, många Masaier genom hela Tanzania, men i dessa nationalparker och i områdena däromkring (samt i Kenya) så lever dom ”äkta” Masaierna. Masaier som lever i stenåldern, så gott som oberörda av att det faktiskt har hunnit bli år 2004. Och dom ser helt fantastiska ut dessa människor med sina röda skynken, traditionella spjut och stora smycken.

Efter en storslagen dag i den otroligt vackra Ngorongoro Crater så åkte vi vidare till Serengeti National Park. Väl i Serengeti så han mörkret ikapp oss och det var dags att hitta en camping, slå upp tältet och sova. Trots att vi båda var krassliga så hade vi klarat oss bra igenom denna första dagen, men när vi närmade oss campingen så började vi må riktigt dåligt. Danne hade magsmärtor och Helena hade feber och halsfluss. Eftersom ingen av oss hade någon lust med att sätta upp tältet och pumpa luftmadrass så började vi såklart att bråka om vem som var sjukast:-) Anna och Andy, som desperat ville hjälpa sina sjuka passagerare, letade upp vakten på campingen för att fråga om det gick att få tag på någon medicin. Svaret blev; ”Ja, det finns ett apotek. Men det är slut på medicin.” Afrika!!!
Det finns inga stängsel runt campningarna i dessa parker och medan vi till slut, med hjälp av Anna och Andy, började få ordning på tältet så hörde vi ett lejon som vrålade. Jättekul! Vi lyckades till slut somna in till ljudet av dessa vrålande lejon. Mitt i natten så vaknade dock Danne av att han var så otroligt nödig. Väl medveten om faran utanför tältet så låg han dock och höll sig in i det sista, tills det blev riktig panik. Och precis när han, efter att ha hittat allt nödvändigt som ficklampa och toapapper, hade fumlat sig ut ur tältet så vaknade Helena av ett konstigt läte följt av ett uppgivet och lågt viskande ”Faaaan”. Danne han inte till toaletten. Och ännu mer kulig och lång blev denna natt när Daniel upptäckte att det inte fanns något rinnande vatten på campingen...

Dagen därpå så vaknade vi i gryningen och gav oss i väg på ett nytt safari, denna gång i Serengeti. Serengeti är känd för att ha den största koncentrationen av gnuer, gaseller, apor, zebror och antiloper i hela världen. Dom närmare två miljoner gnuer i denna park är dessutom kända för sin årliga 100 mil långa emigrering till nationalparken Masai Mara i Kenya. Vi var lite för tidiga för själva emigrering, som vanligtvis börjar i juni, men vi hade turen att se deras förberedelser, när dom samlar ihop sig. Det var milt sagt mäktigt att bli passerad av hundra tusentals galopperande gnuer. Andra höjdpunkter denna dag var när vi hälsade på ett stort lejon som låg och solade sig ungefär en meter från bilen (vi såg totalt 15 lejon i Serengeti), när vi upptäckte två hyenor som mumsade i sig en tredje hyena. (En ganska konstig syn med tanke på att hyenor egentligen inte är kannibaler.) Samt när vi stötte på ett gäng blodtörstiga gamar som slet en stackars zebra i stycken. Och hur vi mådde denna dag? Svar: Ännu sämre.

Efter en heldag i Serengeti så åkte vi tillbaka till Ngorongoro, där vi hade bestämt oss för att spendera våran andra och sista safarinatt. Slitna och trötta så somnade vi direkt efter solnedgången, vid sjutiden. Men under denna natt så väntade ännu en oförglömlig upplevelse.
Klockan tolv på natten så vaknade vi av att hela tältet började att röra på sig. Vi började skrika och djuret utanför började ruska om tältet ännu mer samt ge ifrån sig ett vrål. Vi trodde i detta ögonblick att det var en hyena eller ett lejon. Precis när vi började att bli riktigt rädda så försvann dock djuret och vakterna kom rusande och frågade hur det var med oss. Jo, tack! Bländade av en ficklampa så satt vi där; nyvakna, chockade och omruskade och tittade ut ur vårat nya ”fönster”, ett färskt 1,5 meters hål i tältet. Vakterna förklarade att det var en buffel som hade attackerat vårat tält. Förmodligen så hade han fastnat i tältet medan han betade och blivit rädd. Och vi ska vara glada för att vi klarade oss helskinnade ifrån denna incident. Bufflar är inte att leka med, dom är bland de farligaste, tjurigaste och mest oförutsägbara djur som finns. Behöver vi tillägga att vi spenderade resten av natten i Land Rovern?

Kommande dag så åkte vi återigen ner i Ngorongoro vulkanen och sedan direkt till närmsta stad, Arusha, där vi besökte en läkare som gav oss en varsin antibiotikakur. I Arusha så tog vi farväl av våra numera goda vänner Anna och Andy som nu har siktet inställt på Sydafrika och sina nya jobb i Kruger National Park.

Även om vårat tredagars safari innehöll en del ”jobbiga” upplevelser så är det bland det absolut häftigaste och mest spännande vi någonsin har varit med om. Det känns dessutom som om vi under våra tre dagar i Ngorongoro och Serengeti fick en glimt av hur Östafrika måste ha sett ut innan dom vita jägarna kom in i bilden. Det kändes verkligen som om vi reste tusentals år tillbaka i tiden. Vilken upplevelse!!! Att åka på safari i Afrika är verkligen något vi rekommenderar till Er där hemma!!!

Mötet med vårat fadderbarn Robe följer nedan.

Ha det så bra!

Helena och Daniel

Ngorongoro vulkanen	Smile!!!	En traditionell Masai-man

Upp

Zanzibar, Tanzania 2004-05-02 13:28

Hej igen!

Efter ett par dagars välbehövlig vila och återhämtning i Arusha så hoppade vi på bussen till Nairobi. Och att åka kommunalt i Afrika var nytt för oss, och skrämmande. Busschauffören verkade tro att han deltog i en rallytävling, för oj, vad han gasade. Bussen hade nog en medelhastighet på 130 kilometer i timmen och vi satt på helspänn i dom 4 timmar som det tog till Kenyas huvudstad. Vi är medvetna om att det är riskfyllt att åka motorcykel, men frågan är om det inte är farligare att åka kommunalt.

Väl i Nairobi så hade vi tre dagar till godo innan det stora mötet med vårat fadderbarn Robe. Och Nairobi är helt klart den mest utvecklade staden som vi har sett sedan vi lämnade Sydafrika; skyskrapor, shoppingcenter, biografer o s v. Men som vi har nämnt tidigare så har denna stad av följdaktiga själ fått smeknamnet Nai-Rånar-By. Kriminaliteten är skrämmande hög. Det var lite kul. När vi checkade in på Iqbal Hotel, som ligger mitt i smeten, så frågade vi i vanlig ordning receptionisten vilka områden man bör undvika på kvällstid. Svaret blev; "Vad ni än gör, gå inte ut när det är mörkt. Och om ni måste gå ut, ta inte med er något som ni inte vill bli av med, prata inte med någon och undvik ögonkontakt." Charmig stad.

I måndags, den 26 april, så var det äntligen dags att få träffa tioåriga Robe som sedan ett drygt år tillbaka är vårat fadderbarn. Vad vi inte hade blivit informerade om var att Robe bor 80 mil norr om Nairobi, i en liten by utanför Marsabit National Park. Christian Children's Fund, Inc (CCFI), som fadderbarnsorganisationen i Kenya heter, hade alltså transporterat Robe och hennes farmor en lång, lång väg för att träffa oss.
Och mötet med vårat fadderbarn och hennes drygt 60-åriga farmor, Wayama, (hon vet inte hur gammal hon är) blev verkligen en upplevelse. Det första vi tänkte på när vi såg dem var hur otroligt vackra och friska dom såg ut. Jag vet inte vad vi hade förväntat oss, men i alla fall inte att två otroligt uppklädda "supermodeller" skulle träda fram. Och vilka perfekta tänder, vilka bländvita leenden. Under våra sju månader i Afrika så har vi aldrig skådat så perfekta tänder. En annan sak vi lade märke till på en gång var också att Robe använde den tröja som vi sänt henne innan vi lämnade Sverige. Lite senare så fick vi också se alla teckningar som hon ritat med hjälp av de färgpennor och kritor vi skickat. Vi blev lite överraskade över att dessa saker faktiskt hade kommit fram.
Robes mamma och pappa dog för flera år sedan p g a dålig hälsa och brist på mediciner. Nu bor hon, hennes 12-åriga syster, hennes farmor och sex andra släktingar tillsammans i en liten hydda med två rum. Sedan vi började sponsra Robe så har hon och hennes familj bl. a fått en get (som efter några månader blev fyra getter), hon har fått en skoluniform samt skolmaterial och hon har numera fri sjukvård.
Innan detta möte så hade Robe aldrig varit speciellt långt borta från sin lilla by, hon hade definitivt aldrig sett en storstad. Dagarna i den gigantiska staden Nairobi måste ha varit otroligt förvirrande för denna lilla tjej. Alla bilar, alla människor, alla affärer och vi vita människor med konstiga hårfärger. Hon hade aldrig sett något liknande. Vi tog med Robe och hennes mormor till en restaurang och bjöd dom på en varsin hamburgare, något dom aldrig tidigare smakat. Medan dom försökte klura ut hur man äter en hamburgare så tittade dom konstigt på TV:n, något dom aldrig tidigare sett. Vid ett tillfälle så blev Robe kissnödig. Precis när hon var i färd med att sätta sig och pinka på gräsmattan så stoppade Mohammed, en kille från CCFI, henne och visade vägen till den västerländska toaletten, något hon aldrig tidigare sett.
Efter lunchen så åkte vi vidare till Nairobis "snake park" (orm Zoo) där vi bl. a fick se en av världens farligaste ormar; den svarta mamban. Efter ett uppskattat besök hos ormarna så var det dags för shopping. Eftersom Robe och hennes mormor bor så långt från Nairobi, så kunde vi inte köpa allt vad vi på förhand planerat. Vi köpte några leksaker till Robe och sedan så gav vi istället pengar direkt till hennes farmor, tillräckligt med pengar för att dom bl. a ska kunna bygga ut sin hydda.
Ja, det var verkligen två världar som möttes denna dag i Nairobi. Och jag tror att alla inblandade kände sig lite obekväma och förvirrade samtidigt som vi tyckte att det var superkul, intressant och spännande. Och Robe, vilken otrolig liten tjej. Så tuff, så glad och bara så speciell. Det känns så himla kul att numera veta exakt vem man hjälper varje månad. Vi sponsrar inte längre ett namn och en bild, vi sponsrar en tjej som vi verkligen har fastnat för. Detta var definitivt inte den första och sista gången vi träffade Robe.

Vi sponsrar Robe genom Barnfonden i Sverige. Varje månad så sänder vi alltså 180 kronor. 180 kronor är knappt några pengar alls för en vanlig Svensson, men för ett barn i Afrika så gör det skillnad och ger stora möjligheter. Det har vi fått bevis på. Om det är någon därhemma som också vill hjälpa ett barn i "den bortglömda kontinenten" så kontakta Barnfonden;
Tel: 040-12 18 85
Email: office@barnfonden.se

På återseende,

Daniel och Helena

Robe slickar locket till sin favorotdelikatess, glass	Robes farmor, Wayama	Här slappar vi i en park

Upp