Dagbok

November

Georgetown, Gambia 2003-11-28 10:47

- Hello sister! Hello brother! What’s your name? Where you from?

Ja, detta är vad typ ALLA som man träffar här i Gambia säger. När man berättar att man kommer från Sverige så börjar dessutom en femtedel att prata svenska. Ja, det är faktiskt sant (i alla fall i turistområdena). Men trots att befolkningen är otroligt snälla och hjälpsamma, för det är dom verkligen, så kan det till tider bli ganska påstridigt. Det är ALLTID någon som följer efter oss och ställer tusen frågor. Vi tyckte att det var mycket i Marocko och Senegal men här är det faktiskt värre. Det spelar ingen roll var vi väljer att stanna för att sträcka på benen. Även om vi stannar mitt ute på vischan, utan någon som helst i sikte, så hinner vi knappt blinka innan vi är omringade av en skara på kanske tjugo nyfikna barn. Fråga oss inte var dom kommer ifrån, det går nästan övernaturligt snabbt? Vi har sagt det förut och vi säger det igen, man är verkligen ALDRIG ensam i Afrika. Men, men så länge alla är snälla så är det ju inget större problem.

Efter en natt i huvudstaden Banjul så åkte vi till turisthaket Serekunda på Gambias västkust. Nätterna spenderade vi på en camping i utkanten av stan och dagarna spenderade vi på olika femstjärniga strandhotell. Dessa lyxhotell och dess faciliteter är väl egentligen till för gäster men eftersom vi för än gångs skull kunde smälta in i mängden (många, många turister) så plankade vi enkelt in och lekte lyxlirare. Gött! Nattlivet i Serekunda var dock ingen höjdare. Diskoteken var mestadels fyllda av blekfeta gamla västerlänningar och unga prostituerade Gambiatjejer. Ingen direkt trevlig syn.
Efter ett par dagar i Serekunda så åkte först söderut för att se resten av Gambias kustlinje och sedan österut i riktning Senegal och Mali. Efter en natt på ett scoutläger i en liten by längst vägen så kom vi till Gambias tredje största stad, Georgetown, där vi är nu. Gambias tredje största stad består i stort av en huvudgata med en liten marknad, ett postkontor, tre-fyra småbutiker, ett sorgligt tafatt sjukhus, ett par restauranger och några Campments. Nog trodde vi att Georgetown skulle vara lite större än så...

Vägarna i Gambia är helt klart de sämsta hittills (förutom öknen så klart, men där fanns ju inga vägar). Mer hål i asfalten, ”potholes”, får man leta efter. Det är nästan så man får höjdskräck ibland, så djupa är dom. Ofta så är det faktiskt smidigare att åka bredvid själva vägen än på den och det säger väl ganska mycket. Men jag tror inte vi ska nämna så mycket mer om vägarna här och nu, för dom ska tydligen bli ännu sämre när vi kommer till Mali...
I Gambia så är det dessutom otroligt många poliskontroller. Vi får stanna ungefär varannan mil för att visa våra pass samt papper på motorcykeln. Poliskontroller i kombination med kassa vägar och avancerad slalomåkning mellan kor och getter gör att det för tiden går lite väl sakta framåt.

Viktigt att nämna är att vi verkligen tycker om Gambia. Till skillnad från t ex Senegal så är Gambia ett väldigt ”laid back” och tryggt land. Efter sand, sand och åter sand så är det också fint att få se ordentlig grönska och ett utbrett djurliv. Här kryllar av bl. a palmer, bananträd, olika typer av apor, färgglada fåglar (det finns faktiskt hela 400 fågelarter i detta lilla land) och reptiler. Tidigare idag så var vi på en riktigt mysig båttur i Gambiafloden. Meningen var att vi skulle få se flodhästar och krokodiler men det ville sig inte riktigt. Vi får nog fler chanser. En annan ganska komisk detalj med Gambia är grodorna. Det är tamejfan grodor överallt, t o m i toaletterna . Det är dock ganska underhållande att spola ner grodorna igen. Gud vad dom kämpar...

Idag så är det ”Korithe”, den sista dagen på Ramadan. Ikväll så ska vi därför sätta på oss finkläderna, dricka palmvin och vicka på höfterna till ett lokalt Reggaeband. Lokalbefolkningen har pratat om denna dagen sedan Ramadan började, så vi är nog lika förväntansfulla som Muslimerna själva. Det är i alla fall otroligt kul att vara här och se hur stor denna dag är. Alla är så otroligt uppklädda och glada. Härligt!

Skål folkens!

Danne och Helena

En av många solnedgångar...	Grodor i toaletten - vardag i Gambia	Vacker natur längst Gambiafloden

Upp

Banjul, Gambia 2003-11-20 1:41

Hallå där!

Till att börja med så kan vi berätta att våra resplaner har ändrats lite. Vi kommer inte att flyga från Senegal eller Gambia till Namibia som vi tidigare planerat. Att lämna Västafrika redan här känns lite väl tamt och vi har därför bestämt oss för att lägga till tre länder, Mali, Burkina Faso och Ghana. Från Ghana så kommer vi sedan att kolla upp eventuella möjligheter för att skeppa över hojen till Namibia eller Sydafrika. Detta kommer att ske kring jul.

Vi spenderade hela sju nätter på campingen La Robinson i St: Louis. Det var gött och behövligt att vila och ta igen sig lite efter öknen, magsjukan och vurpan. Danne passade också på att se över motorcykeln. Som tur var så märkte han att kopplings vajern nästan var av. Det hade varit minde kul att upptäcka ett sånt fel under andra omständigheter...
Fiskestaden St: Louis var väl sådär. Staden är till en viss del ganska fin med sina stränder och franskinspirerande arkitektur men den är också otroligt skitig, vissa delar ser ut som en soptipp och stinker rutten fisk.

I St: Louis så träffade vi en annan svensk kille, Niklas (också sponsrad av Touringbutiken). Tillsammans så styrde vi i lördags mot Senegals huvudstad Dakar. I Dakar så stötte vi också, av en slump, ihop med den holländska jeep som gjorde oss sällskap genom öknen. Världen bland resenärerna är bra liten, man stöter på samma folk titt som tätt.
I Dakar så fixade vi våra visum till Mali. Denna process är ett bra exempel på den korruption som råder här i Afrika. När vi lämnade in våran ansökan om visum så fick vi ett bestämt besked om att det skulle ta 48 timmar innan visumet var klart. Eftersom Dakar är både dyrt och ointressant så kändes två dygn i Dakar väldigt onödigt och bortkastat. Vi vred och vände därför på oss och frågade snällt om vi inte kunde få visumet lite tidigare. Nej, inte en möjlighet sa damen bakom disken. Direkt vi började bläddra lite bland våra sedlar i den fina penningpungen så blev hon dock otroligt trevlig och hjälpsam och med lite pengar under bordet så hade vi våra visum på några timmar. Med lite pengar så löser sig ALLT här nere i Afrika.

Och nu är vi verkligen i det riktiga AFRIKA. Vår vardag består för tiden av håliga asfaltvägar, härliga rödbrunfärgade grusvägar, omoderna storstäder samt primitiva byar som är fyllda med cement hus och vasshyddor. Och det gäller att vara vaken när man kör för det är mycket djur längst dom kassa vägarna. Det är nog bara en tidsfråga innan vi kör på nån stackare, idag var vi t e x en centimeter från att på allvar platta till en stackars varan.
Sen börjar det bli fattigt också. Var man än vänder sig så ser man små barnhänder som skriker efter pengar. Och tigger inte folket så försöker dom med de mest desperata metoder att sälja något. Det inte direkt ofta man får vara ifred här nere vilket till tider kan vara något påfrestande. Men det gäller också att passa sig och ha huvudet på skaft. Runt om i Senegal, speciellt i Dakar, så blir många turister rånade eller blåsta på pengar. Vi haft tur och klarat oss men våra holländska vänner åkte dit rejält. När dom kom till Dakar så stötte dom på en man som identifierade sig som självaste polischefen. En otroligt trevlig man som bjöd hem dom till sitt ståtliga hus, visade dom runt Dakar och hela tiden förklarade hur viktigt det är för ett land som Senegal att ta hand om sina turister. För att göra en väldigt lång historia kort så kan vi berätta att polisen till slut hade lurat till sig närmare 2000 spänn och snott deras mobiltelefon...

Igår hade vi en riktigt fin dag. Vi besökte Lac Rosa, den rosa sjön, som ligger utanför Dakar. Denna rosafärgade sjö består till 30% av salt så oj, vad vi flöt omkring och hade det fint. Riktigt coolt. Efter någon timme i Lac Rosa så åkte vidare i riktning Gambia. Innan solen gick ner (ja, vi har lärt oss nu) så vikte vi av mot bushen och slog upp våra tält. Efter en riktig festmåltid bestående av tomatsås med majs, ärter och ris (man tar det man har) så somnade vi in till ljudet av...tja, det var väl inte direkt några exotiska djurläten, utan vi fick nöja oss med Dannes ljuva snarkningar.

För några timmar sedan så anlände vi till Banjul, Gambias huvudstad. Gränsövergången var överraskande lugn och behaglig. Gambias befolkning har gjort ett mycket bra förstaintryck och det känns kanonfint att vara i ett engelsktalande land. Det har dock varit en lång och varm dag (ca 40 grader) så nu ser vi fram emot att åka till vårat hostel och duscha. Om det finns något vatten i duschen vill säga, för det är ingen självklarhet här i Afrika.

Ha det fint!

Helena och Danne

Kolla in bildgalleriet med foton fran okenpassagen!!!

St:Louis, ett paradis eller en soptipp?	Vi ar poppis bland kidsen ska ni veta	En harlig eftermiddag i Lac Rosa

Upp

St: Louis, Senegal 2003-11-11 14:49

Hej, hej!

Detta har varit en minst sagt händelserik vecka. Definitivt en av de bästa och häftigaste veckorna i våra liv, men samtidigt en ganska tuff sådan med en del motgångar.

Våran ökenkonvoj blev inte riktigt som vi trodde vid förra dagboksuppdateringen. Fransmännen i dom två jeeparna visade sig vara lite väl överlägsna och arroganta, så dom ersattes till slut av en holländsk jeep. Våran konvoj kom alltså att bestå av spanjorerna Richard och Kim (Peugeot 205), holländarna Max och Jap (Mitsubishi Pajero) och oss, Saharas genom tiderna starkaste konvoj.

Det riktiga äventyret började där asfalten tog slut, vid Marockos gräns. Efter fem minuter kom första sanddynan och resans första vurpa (en mjuk och fin sådan). Det blev lite tungt med två på hojen och full packning. Och det var inte bara vi som fick omedelbara problem. Strax därpå så låg Peugeotens underrede i sanden. Vad hade vi gett oss in i?
Ingenmanslandet mellan Marockos och Mauretaniens gränser var lite skrämmande. Vägen där i mellan är inte direkt tydlig och området kryllar av landminor. Något vi blev påminda om när vi passerade ett gammalt skelett av en fransk jeep som åkt några meter i fel riktning...

Fullastade med vatten, mat, bensin, en stor del av våran packning och en ökenguide, så fanns inte mycket plats kvar till Helena i varken jeepen eller Peugeon. Vi bestämde oss därför (eller vi hade väl inte så mycket till val) för att prova att sitta två på hojen. De första 10 milen var värst. Lös, spårad sand och ojämnt stenunderlag gjorde det omöjligt att få upp någon riktig fart eller rytm i körningen. Riktigt slitsamt, tufft och varmt (närmare 45 grader). De kommande 10 milen, som bestod av flack ospårad sand, tillryggalade vi utan några som helst problem. Så länge man gasade på ordentligt så seglade hojen fram som en båt på öppet hav. Härlig känsla! Efter 8 svettiga och dammiga timmar mitt ute i ingenstans, så fick vi våran belöning. En schysst strand och havet. Om vi ska ranka de bästa baden i våra liv, så har vi här en överlägsen vinnare. Fan vad fint det var! När holländarna lite senare på kvällen trollade fram några öl så kändes det som om vi var i himlen.

Vi stannade två nätter på stranden. Slappade, fiskade, åt god mat, umgicks och njöt av öknen. Utvilade så fortsatte vi på onsdagen våran resa mot civilisationen. Denna dag bjöd på helt fantastiska vyer med allt ifrån oaser, till vackra sanddyner och gigantiska flockar av kameler. Ja, vackrare landskap får man leta efter. Eftersom Helena nu fick plats i jeepen så fick Danne en efterlängtad möjlighet att leka av sig i sanden. Och som han lekte...

Efter fyra dagar i sandlådan så kom vi till Mauretaniens skitiga huvudstad Nouakchott. Efter att ha hållit oss friska och krya sedan avresan från Sverige så drabbades Helena av första diarréattacken med magkramper, feber och allt vad det innebär. Tre dagar och sex toalettrullar senare så var hon på benen igen och vi kunde fortsätta till Senegal.

Gränsen mellan Mauretanien och Senegal maste tveklöst vara den mest hysteriska gränsen i världen. Definitivt inget ställe för folk med kort stubin. Direkt vi kom dit så flockades folket kring oss som blodiglar. Pengar, pengar, pengar. Alla skulle ha pengar för både det ena och det andra. När vi inte ville betala så blev dom aggressiva. Det var en riktigt tryckt stämning där vid gränsen, nästan lite obehagligt, och det var länge sedan vi var så arga, irriterade och uppgivna. Ja, ja efter ungefär två timmars konstant bråk så lyckades vi i alla fall ta oss vidare mot St: Louis i norra Senegal. Men veckans äventyr slutar inte här. Nej, nej. Väl i St: Louis så började vi leta efter campingen La Robinson som vi blivit rekommenderade. (Edmund och grabbarna hälsar så gott till er, MR D och MR John:-)) Denna camping ligger mitt ute på ett rev och vägen hit är varken bra eller skyltad. Mitt i allt letande så kom mörkret, tidvattnet och massor med stora krabbor. Vi åkte så klart vilse och innan vi visste ordet av så blev underlaget väldigt sandigt och vi vurpade. Denna vurpa blev dessvärre lite värre än den förra eftersom Helena klämde och vred till benet under ena aluminiumväskan. Mitt i allt elände så kutade något stort jävla djur förbi. Vi trodde först att det var en krokodil, men nu i efterhand har vi fått veta att det inte finns krokodiler här, men ett gäng STORA varaner.
Vi hittade till slut campingen och nu bor vi i en bungalow alldeles vid havet. Hur mysigt som helst. Helena har fortfarande lite ont i benet men om några dagar så är hon med all säkerhet hundra procentig igen. Vi lärde oss i alla fall en läxa där ute bland "krokodilerna" och vi kommer aldrig mer att vara ute och åka i mörkret.

På återseende,

En sliten chaffis och en skakad MC-spätta

Saharas genom tiderna starkaste konvoj	En sanddyna vid en oas	Danne leker av sig lite

Upp

Dahkla, Marocko 2003-11-02 0:56

Tjenare, tjenare!

Nu börjar det hända lite. Vi befinner oss för tillfället i Dakhla, Västsahara, ganska nära Mauretaniens gräns. Dom 150 milen från Agadir och hit har mestadels varit en oändlig asfalterad raksträcka. Kan låta tråkigt, men att sakta men säkert se hur öknen närmar och förändrar sig har varit helt fantastiskt coolt och spännande. Och detta i sällskap med många och stora flockar av kameler! Det har dock varit svårt att hålla sig på vägen. Danne rycker, med sin nya passion för att leka i sanden, gång på gång i riktning sandlådan och Helena som har utvecklat någon slags förkärlek till kameler, vill hela tiden stanna och knäppa kort.

Värda att nämna är definitivt de små, sandiga och primitiva skitstäder som vi har passerat på vägen hit. Små igenblåsta städer mitt ute i ingenstans. Med undantag av Laayoune, där vi blev förföljda av en massa dryga ungar som sköt slangbella på oss, så har vi hela tiden blivit mottagna med stor värme. Vi känner oss som två filmstjärnor. Alla klappar händerna, smilar och ger oss tummen upp när vi passerar.

Men visst börjar det att bli lite tuffare. Den 27:e oktober så inleddes Ramadan. Från detta datum och en månad framöver så kommer alltså muslimerna att fasta, vilket innebär att de inte äter, dricker eller röker förrän solen har gått ner. För oss så betyder Ramadan att det i matväg är omöjligt att få tag i annat en bröd och mjukost från klockan fem på morgonen till klockan sju på kvällen. Det betyder också att vi i respekt för deras kultur inte bör äta när dom hungriga stackarna ser på. De senaste dagarna så har vi därför suttit längst vägkanterna och ätit våra torra brödskivor med ost på. Eftersom vi har ätit detta Marockanska bröd till frukost, lunch och middag sedan vi kom hit, så börjar det bli aningen ledsamt. Lite dumt med tanke på att Ramadan bara har börjat...
Det börjar också bli tätare och tuffare vad gäller poliskontroller. Vi har blivit stoppade många gånger i Marocko. I norra Marocko så var det ”piece of cake”. Där behövde man bara smila och berätta att man kommer från Sverige så sa de ”Welcome to Morocco” och vinkade oss vidare. Här nere så tar poliskontrollerna ganska lång tid med många franska (vi är dessvärre inte så bra på franska) frågor och passkontroll. Poliserna är tack och lov fortfarande väldigt trevliga.

I morgon så kommer vi att åka till Mauretanien. Om vi har förstått det riktigt så kommer vägen till gränsen att vara ganska OK. Dom tjugo milen som följer kommer dock bestå av lössand och denna sträcka kommer vi, enligt experter, inte att klara på egen hand. Efter lössanden så följer 10 mil längst stranden. Som tur är så bor vi nu, sedan två nätter tillbaka, på en camping där näst intill alla som är på väg till Mauretanien samlas. Ett perfekt ställe att ragga lift på! Och vi är inte ensam om att åka söderut. Det kommer och åker motorcyklar, jeepar och bilar titt som tätt. För att bara nämna några, så bor här bl. a två hårdingar till tyskar som har liftat hela vägen hit, femton fransmän i sju jeepar som tillhör en slags välgörenhetsorganisation som delar ut mediciner och skolmaterial till fattiga byar samt två idioter till tyskar som, ja fråga oss inte hur, har lyckats ta sig hit utan pass. Nu försöker dom ivrigt att sälja en bil som dom inte har några papper till (förmodligen stulen) och sedan ska dom ta flyget till krigsdrabbade Kongo(?)
Helena och en del packning har fått lift med två trevliga spanjorer som vi också har träffat här på campingen. Dessa killar äger en riktig ökenracare. Håll i Er, Helena kommer att passera öknen i en Peugeot 205 från -84 (ungefär lika stor som en Ford Fiesta). Vi kommer att åka i sällskap med två franska jeepar. Spänningen är olidlig...

Kolla in vårat nyuppdaterade bildgalleri med bilder från Marocko!!!

Ha det så bra!

Danne & Helena

Det börjar verka öken banne mig...	Jihaaaaaa!!!!	Vanlig syn längst vägen

Upp