Dagbok

December

Accra, Ghana 2003-12-27 19:01

Tjenare, tjenare!

Till att börja med så vill vi önska alla en riktigt god jul och ett gott nytt år. Vi vill också tacka för alla julhälsningar i gästboken. Trevligt, trevligt.

Vi spenderade fem dagar i Burkina Faso. Dessvärre så tyckte vi inte om Burkina speciellt mycket. I och för sig så besökte vi endast huvudstaden Ougadouga och Bobo-Dioulasso, men dessa städer och vägarna däremellan erbjöd inget speciellt. Inget som vi inte redan har sett eller upplevt. Kan hända att vi börjar bli lite kaxigt Afrika erfarna och svåra att imponera:-) En bidragande faktor till vår anti-Burkina inställning är också att vi under våra fem dagar i detta land stötte på två riktigt skrämmande psykopater. Den ena, en aggressiv försäljare, gav oss en varsin snorloska i ansiktet samt kallade oss rasister när vi inte ville köpa hans tyger och den andra förföljde oss genom halva Bobo-Dioulasso. Detta är faktiskt första gången vi har känt oss lite skrämda här i Afrika.

Efter Burkina Faso så fortsatte vi till Ghana. Julaftonen spenderade vi i Mole National Park. Mole ligger i norra Ghana och under våra tre dagar i parken så såg vi elefanter, babianer, olika typer av apor, antiloper, krokodiler och färgglada fåglar. Eftersom det bara är jul en gång om året så lyxade vi till det med ett fint dubbelrum i parkens hotell (som har en swimmingpool), åt massor med god mat och drack litervis med utsökt kall öl. Vi träffade fyra svenska läkarstudenter i nationalparken och ni skulle ha sett Dannes ansiktsuttryck när en av dom gav honom en äkta svensk snusdosa i julklapp. Obeskrivligt.

Efter en avslappnande jul i Mole så åkte vi vidare söderut och nu är vi i Ghanas huvudstad Accra. Accra ligger på kusten och nu bor vi i en bungalow alldeles vid havet. Vi hade inte sett havet sedan vi var i Gambia, så gissa om det är gött att vara här. En stor skillnad från den norra delen av Västafrika är klimatet. Tidigare så har det varit otroligt torrt men här så är det hög luftfuktighet. Temperaturen är dock densamma, ungefär 40-45 grader i skuggan. Vi fryser inte.
Ghana är ett av Västafrikas rikaste länder (kanske t o m det rikaste) och huvudstaden Accra är den mest utvecklade staden vi har sett sedan vi lämnade Europa. Efter att ha rest genom otroligt fattiga länder som Mauretanien, Mali och Burkina Faso, så är det skönt att vara i Ghana där majoriteten av människorna (i alla fall i södra Ghana) ser välgödda och hälsosamma ut. Tidigare så har vi sett skrämmande många hostande små barn med stora svältmagar. Det blir faktiskt lite tufft i längden. Man känner sig så hjälplös.

Vi ser verkligen fram emot att utforska Ghana. Förutom schyssta stränder så finns här bl. a djungel, vattenfall, gamla fästningar och slott samt ett utbrett djurliv. Ett stort plus i kanten är att det dessutom är billigt här. Riktigt billigt. Exempelvis så kostar våran bungalow vid havet 45 kronor per natt, en stor och god måltid kostar 5-10 kronor (ungefär 25 kronor på en fin restaurang) och en 75 cl öl kostar 5 kronor.
Det är dock otroligt mycket trafik i Ghana och folket kör som jubelidioter. Vi har redan sett ett tiotal omkullvälta lastbilar längst vägen, så det gäller att passa sig.

Hur länge vi stannar i Ghana är i dagsläget oklart. På måndag så ska vi besöka ett antal rederier och flygbolag. Det ska bli spännande att få ett svar på hur mycket det kostar och hur lång tid det tar att skeppa hojen till Sydafrika samt hur mycket våra flygbiljetter kommer att kosta. Vi har hört rykten om att det är ganska billigt att skeppa motorcykeln men svindyrt att flyga från Accra till Sydafrika. Ja, ja vi får se på måndag.

Kolla in vårat uppdaterade bildgalleri med bilder från Mali!!!

Ha en fortsatt fin jul!

Helena och Daniel

Här firade vi jul	En av många invånare i Mole National Park	Dom frågade om dom fick ta en provtur

Upp

Oagadiougou, Burkina Faso 2003-12-16 16:29

Hej där hemma i kylan!

Idag så har vi varit på resande fot i precis tre månader. Tiden går alldeles för snabbt när man har kul. För det har vi verkligen. Vi stormtrivs. Visst, det är lite tufft ibland. Primitivt, dammigt, svettigt, ohygieniskt och skitigt. Men man vänjer sig snabbt. Vi tycker t ex för tiden att det är otroligt gött att tvätta oss med en hink grumligt vatten efter en lång och svettig dag på hojen. Man blir inte ren, men nästan.

Sedan förra dagboksuppdateringen så har vi sett och upplevt en god del av Mali. Höjdpunkterna har varit Djenné och Pays Dogon. Djenné är en liten skitig och illaluktande stad som är uppbyggd av lera. Det kändes nästan som om man promenerade omkring i ett gigantiskt sandslott, otroligt mysigt. Huvudattraktionen är stadens moské som är en av världens största byggnader gjord av lera.
Pays Dogon är den region där Dogon folket lever. En region som ligger i bergen och som består av ett antal små primitiva byar. För att förklara det kort så är Dogon ett folkslag som lever av det som naturen ger dom. Varje by har sin egen Hogon, en gammal skrynklig man (vald av byn) som ensam lever uppe i en klippa (som han aldrig lämnar). Hogon är byns "gud" och om folket har några problem eller frågor så klättrar dom upp till sin "gud" och får svar och lösningar på problemen.
Vi spenderade fem dagar i Pays Dogon. Fem häpnadsväckande och intressanta dagar som tog oss hundratals år tillbaka i tiden och in i en otroligt vacker omgivning som påminde lite om "Sagan om ringen". En riktig upplevelse. Vi och tre holländare hyrde en guide och vandrade från by till by, totalt sex mil. Det är dock lite svårt att förstå att detta inte är någon film, något påhitt eller ett välgjort museum. För dessa människor så är det en verklighet.
En av höjdpunkterna var när vi kom till en by som hade födelsedagskalas. Sicket party. Trummor och dans överallt. Alla, både vuxna och barn, hävde i sig hemmagjort majs öl och det var inte lite fulla dom blev. Ett mindre lyckat minne från Dogon, i alla fall för Helena, var när hon tuggade i sig en halv mango och först efter att hon hade svalt märkte att mangon kryllade av små larver. Oj, vad hon gapade och spottade.

Eftersom det är så pass varmt i Mali så sover dom flesta på taken av sina hus, något som vi också har gjort den senaste tiden. Det är riktigt fint och speciellt att ligga och titta på den otroligt stjärnklara himlen innan man somnar. Som pricken över i:et så är det dessutom otroligt många stjärnfall, nästan som fyrverkerier.

Vägarna har sedan Malis huvudstad Bamako varit helt fantastiska. Asfaltvägar utan ett "pothole" så långt ögat kan nå. Det är fint att faktiskt komma något vart när man kör.
Igår så äntrade vi ett nytt land, Burkina Faso och här planerar vi att stanna i ungefär en vecka. Var vi ska fira jul är inte helt klart men det lutar åt en nationalpark i Ghana. Advent hit och dit, lucia, julpynt och allt vad ni där hemma sysslar med känns så otroligt avlägset här i den 45 gradiga värmen. Vi får se. Men eftersom Ghana är kristet så hade det varit kul om vi hinner dit. Julstress, julstress:-)

Ha det sa fint!

Danne och Helena

Världens största lerbyggnad	På femdagarshajk i Pays Dogon	Traditionella målningar och gammal man

Upp

Bamako, Mali 2003-12-05 13:22

Hej på er!

Nu har vi kommit till Malis huvudstad Bamako. Vägen från Georgetown, Gambia och hit har milt sagt varit ett äventyr. Definitivt den största prövningen hittills. Vägarna (läs dom steniga skogsstigarna, dom dammiga grusvägarna och dom deformerade lerspåren) har varit allt annat än bra. Denna vecka så har vi bokstavligen talat färdats över stock och sten.

Efter ungefär en vecka i Gambia så åkte vi på nytt in i Senegal. Vi måste säga att östra Senegal är som natt och dag jämfört med västra (som vi inte tyckte så mycket om). Östra Senegal bjöd på ren och fin natur, en relaxad atmosfär och otroligt hjälpsamma och trevliga människor. Det kändes bra att träffa senegaleser som faktiskt var intresserad av oss och inte bara av våra pengar.

Efter att ha pratat med en del senegaleser, andra resenärer samt studerat kartan, så bestämde vi (vi har sedan Dakar inkluderat holländaren Max) oss för att äntra Mali från Saraya (Senegal) till Kenieba (Mali). Vi hade hört att detta är en av de tuffaste vägarna men eftersom vi redan var i krokarna så var det samtidigt den närmsta. Väl i Saraya så fick vi dock tråkiga besked av lokalbefolkningen. Tambacoundafloden, som utgör gränsen mellan de två länderna, är för hög och omöjlig att korsa med motorcykel eller jeep, sa dom bestämt. Eftersom det var hela 50 mil till nästa gränsövergång och bara fem mil till den förbannade floden, så bestämde vi oss för att i alla fall åka dit och kolla. Efter fyra svettiga timmar på en minst sagt utmanande ”väg” så kom vi till gränsbyn. Lokalbefolkningen i denna by var lite mer positiva än de i Saraya. De sa att hojen utan problem skulle kunna tas på den gamla trä ekan som låg och tog in vatten vid flodbädden och att jeepen kanske skulle kunna ta sig över. Danne och Max slängde snabbt av sig kläderna för att kolla hur djup floden verkligen var. När det strömma vattnet nådde upp till bröstvårtorna så förstod vi att Max jeep inte skulle ha en chans. Max var alltså tvungen att vända. Efter att Danne hade inspekterat ekan med ett par hopp i durken så konstaterade vi att den kanske kunde hålla och vi bestämde oss för därför för att göra det galna före det förnuftiga.
Efter att vi, med hjälp av tio starka män, praktiskt tagit hade burit hojen till flodbädden och ner i ekan så blev vi aningen nervösa. Vattnet hade nämligen krupit enda upp till relingen och väl ute i den strömma floden så var det alltså inte mycket som skulle till för att hojen skulle drunkna. Men med en erfaren gubbe vid paddeln och lite hjälp från högre makter så fick, tack och lov, denna flodpassage ett lyckligt slut. Sicken lättnad.

På den andra sidan floden så började nästa del av äventyret. Efter två skakiga timmar på en liten skogsstig så kom vi till byn Kenieba där vi utan problem fick våra pass och vårat Carnet de Passage stämplat. Efter att ha pratat med lokalbefolkningen så bestämde vi oss för att ta den närmsta vägen till huvudstaden Bamako. Den närmsta vägen till Bamako fanns inte med på våran karta men eftersom lokalbefolkningen bestämt övertygade oss att denna väg existerade, så valde vi att ge det en chans. Om det funkade så skulle vi spara mycket tid.
Efter en skakig timme på ”vägen” så mötte vi en svettig präst på en moped. Prästen förklarade, på knackig engelska, att vägen vi åkte på ledde till ett berg som var ”very, very difficult” att bestiga med hoj. Vi blev lite tveksamma, vi hade ingen aning om vad som väntade, men till slut så bestämde vi oss för att i alla fall prova. Den steniga vägen uppför berget, som kan liknas med en trial bana, blev en svettig historia, fy fasiken, men efter några om och men så kom vi som tur var helskinnade till den andra sidan.

Efter tio timmars slit och tio(!) avklarade mil så anlände vi till Naninfara, en av många små primitiva byar bestående vasshyddor. Vi frågade snällt om vi kunde slå upp vårat tält och det kunde vi. Dessa otroligt vänliga människor tog emot oss med öppna armar och lite senare på kvällen så tog hövdingen fram sin hemmagjorda gitarr och vi dansade och skrattade så det stod härliga till. En riktig höjdarkväll.
Det blev dock lite tufft när vi skulle lämna byn. Ju mer vi närmade oss avgång desto mer desperata blev folket. Pengar, kläder, pennor!!! Snälla, ge oss något!!! Vi fastnade så mycket för dessa goa människor, men som MC-resenär så har man ju inte direkt mycket med sig. Vi gav dom det vi kunde, lite småsaker och pengar. Ibland skäms man nästan över hur bra vi har det hemma i Skandinavien...

Mali är ett av världens absolut fattigaste länder. Det är inget som vi kan ändra på. Men, vi kan försöka att göra en liten insats för människorna i Nanifara. Det finns en liten skola i denna by. Problemet är att dom saknar pennor och papper. Så snälla, om är det någon av Er där hemma som känner för att göra en god gärning. Skicka lite skolmaterial, eller några gamla klädesplagg till denna adress:

Nounhoum Kouyate & Famakan Danfaga
Directeur Ecole Nanifara
Commune Rurale de Koundian, Cercle de Bafoulabe
Rebublique de Mali

(Skicka gärna med ett frankerat svarskuvert så får ni med all säkerhet ett tack för besväret)

Efter tre tuffa, slitsamma och svettiga dagar på små deformerade spår och stigar så var det väldigt fint att komma till ett överraskande modernt och civiliserat Bamako. Elektricitet, dusch, toalett, ordentlig mat och rena kläder. Vilket lyx! Vi hade nästan glömt bort hur fint det är att slippa oroa sig för att bli biten i stjärten av en orm när man uträttar sina behov:-)

Kolla in vårat uppdaterade bildgalleri med bilder från Senegal och Gambia!!!

På återseende,

Helena & Danne

Allt är möjligt!!!	Ett litet smakprov på Malis "vägar"	Broar är ingen självklarhet i Afrika

Upp