Dagbok

Januari

Coffee Bay, Sydafrika 2004-01-29 21:15

Hej på er!

Nu har vi verkligen fått upp tempot och kommit in i vårat gamla mönster igen. Långa dagar på motorcykeln och var natt i vårat, för tiden illaluktande, tält. Härligt! Som vi tidigare nämnt så var vi lite uttråkade och mättade på slutet i Västafrika, men nu så är allt så fantastiskt kul, nytt och spännande igen. Denna del av Afrika har gjort ett fruktansvärt gott förstaintryck på oss.

Efter ett par regniga dagar på kusten (i St: Lucia och Durban) så kände vi att det var dags för ett nytt litet äventyr. Vi bestämde oss därför för att åka till det andra mini landet som ligger inom Sydafrikas gränser, Lesotho (ungefär lika stort som Belgien). Vi hade nämligen blivit informerade om att Lesotho i stort består av berg, kringelikrok grusvägar och en hejdundrandes natur. Perfekt för oss och våran motorcykel med andra ord.
Vi äntrade Lesotho via en bergsbestigning-passage som heter Sani Pass. Denna passage är p g a branta stigningar och hala grus/stenvägar stängd för vanliga bilar, men på hoj så är ju allt möjligt. Och Sani Pass var verkligen en upplevelse som vi sent kommer att glömma. Naturen var fin ända från Durban men när vi närmade oss Lesotho så blev det så fint så vi nästan blev rörda. Grönklädda berg, bäckar, vattenfall, färgglada fåglar samt blommor, kossor och hästar. Under denna dag så sa vi säkert "Gud vad fint" ett par tusen gånger. Efter att ha färdats två timmar över grus, sten, stock och vatten så började den tuffa biten, en tokstigning på några kilometer. Eftersom vi nu var många, många meter över havet så var motorcykeln slö som en stackars moppe. Men med tanke på att det bara finns ett stopp, varvstopp, så kom vi så klart till toppen (2873 m.). På toppen av Sani Pass så finns Afrikas högst belägna pub. Vi firade med en kaffe och njöt av den imponerade utsikten.
Vi trodde att Sani Pass skulle vara höjdpunkten på våran resa genom Lesotho, men det var fel. Den fina bergiga naturen och dom exalterade serpentinvägarna fortsatte genom hela landet. Snacka om brutal och dramatisk natur. Gud vad fint!!! Visste ni förresten att Lesotho är det land i världen som har den högsta lägsta punkten över havet. Hela Lesotho (också kallat "the kingdom of the sky") ligger på över 1000 meters höjd.
Men det blev något av en omställning att åka från Durban till Lesotho kan vi lova. Ena dagen så springer man omkring i en stad så stor och välutvecklad som Stockholm och andra dagen så är man åter tillbaka i ett av Afrikas fattigaste länder. Ena dagen så handlar man mat i ett shoppingcenter så stort att man springer vilse och andra dagen så får man spendera två timmar för att hitta en simpel brödskiva. En ironisk incident var när vi i våran desperata jakt på bröd äntligen hittade en affär som heter "fresh bread" ("färskt bröd"). Tror ni att dom hade något bröd? Så klart inte, vi är ju i Afrika!!! Vi spenderade fyra dagar i Lesotho och under dessa dagar så åkte vi inte bara motorcykel och njöt av omgivningen, vi var och tittade på gamla grottmålningar och äkta dinosauriefotspår också. Häftigt.

Igår så krossade vi gränsen till Sydafrika samt började jobba oss ut mot kusten igen. Efter ett mellanstopp i en liten stad vid namn Lady Grey så var vi imorse tillbaka på hojen, med havet och Coffee Bay i sikte. Efter att ha varit bortskämda med blå himmel genom hela Lesotho så kom dock molnen, dimman, regnet, blåsten och kylan. Från att ha varit riktigt varmt så blev det otroligt kallt. Jag tror inte vi har frusit så mycket sen vi lämnade Europa. Brrrrr!!! Ja, det var nästan så vi fick lite sympati för er stackare där hemmaJ Som om det inte var nog med de 50 milen som var (från Lady Grey till Coffee Bay) så åkte vi ju så klart åt fel håll i tio mil. Det är faktiskt första gången som vi åkt lite vilse på denna resa. Ja, ja efter en inte alltför njutbar heldag på motorcykeln så nådde vi i alla fall vårat mål. Nu bor vi i ett riktigt mysigt hostel alldeles vid havet. Nu måste vi hursomhelst desperat tvätta våra MC-kläder, sovsäckar och kläder. Eftersom det regnat en del på slutet så är allt, inte bara skitigt men fuktigt och surt också. Vi hade gärna sovit i en varm och skön sovsal idag men eftersom våra saker bokstavligt talat stinker, så är det nog bäst att vi håller oss på våran kant, i tältet. Det blir så pinsamt annars.

Danne och Helena

Över stock, sten och vatten, Sani Pass	Helena blickar ut över det gröna	Kringelikrokvägar i Lesotho

Upp

St: Lucia, Sydafrika 2004-01-22 13:39

Tjenixen!

Först i söndags lyckades vi lämna Johannesburg. För att kunna ordna en försäkring till motorcykeln så var vi tvungna att ha ett bankkonto i Sydafrika och för att få ett bankkonto så behövdes åtskilliga papper från Sverige, vilket tog lite längre tid än önskat. Ja, ja det var i alla fall två ruskigt exalterade och förväntansfulla svenskar som till slut fick sätta sig på sin utvilade motorcykel och spinna iväg mot nya äventyr.
I förra dagboksrapporten så skrev vi att ett besök i Johannesburgs centrum är lika med självmord. Vi har inga självmordstankar, tvärtom, men eftersom vi väntade ett ”post restante” brev från Sverige och eftersom detta brev så klart anlände mitt i det centralaste centrum så var vi bara tvungna att utmana ödet. Det var verkligen kusligt ”där inne”, som en riktig spökstad. Johannesburg ska fram till för ungefär fem år sedan ha varit en otroligt vacker stad, vilket syntes. Det såg ganska fint ut med en massa höga skyskrapor, fina byggnader av alla de slag, mosaik i trottoarerna o s v. Saken är bara den att nästan alla skyskrapor, byggnader och affärslokaler är helt tomma. Helt tomma. P g a den höga kriminaliteten så har företagen flyttat till utkanten av stan. Centrala Johannesburg ser i våra ögon ut som ett tomt och öde Manhattan med en massa skräp och stora svarta män med armarna i kors längst vägkanterna.

Efter våra ÅTTA långa dagar i Johannesburg så åkte vi raka vägen till Swaziland. Swaziland är en liten, liten självständig stat som ligger inom Sydafrikas gränser. Och sicken nystart vi fick, Swaziland är verkligen ett helt fantastiskt land. Så himla vackert och så in i nordens avslappnat. Utseendemässigt så kan man säga att Swaziland är Afrikas svar på Österrike, men med en tydlig afrikansk twist. Landet är otroligt grönt, bergigt, rent och så mysigt på något sätt. Vi slog upp vårat tält på ”Sonzela Backpackers Lodge” som ligger i etn av landets nationalparker (Milwane Game Reserv). Det är inte varje dag tältet är omringat av en massa strutsar och vårtsvin samt har en utsikt som skulle kunna vara tagen från ett vykort.
I Milwane så åkte vi på mountainbikesafari. Vi cyklade ett par timmar och såg bl a zebror, olika typer av antiloper, vattenbufflar och krokodiler. Vår guide höll faktiskt på att trampa på en krokodil när han skulle leta efter flodhästar (som vi fortfarande inte sett). Krokodilen låg uppe på land och väntade på att någon god måltid skulle springa förbi. Våran guide var som tur var inte delikat nog för det stora monstret.
Under våran tid i Swaziland så besökte vi också en liten traditionell Swazi-by som bl. a bjöd oss på en riktigt underhållande och aggressiv dansuppvisning. En riktig höjdare. I denna lilla by så blev vi också spådda av självaste medicinmannen. Och vi kan avslöja att våran framtid ser riktigt ljus ut. Vi kommer att ha ett väldigt, väldigt bra äktenskap, vi kommer att vara väldigt, väldigt friska, vi kommer att göra väldigt, väldigt bra ifrån oss karriärmässigt och vi kommer att få tre barn, en pilot, ett datasnille och en egen företagare. Ja, ja framtiden får utvisa.

Igår så lämnade vi Swaziland och åkte söderut till St: Lucia som ligger på Sydafrikas östkust. I St: Lucia finns ett stort utbud av häftiga djur som t ex valar, hajar, leoparder, noshörningar och flodhästar. Något som inte känns lika häftigt är att dessa trakter dessutom är hem till tre av världens absolut farligaste ormar; den svarta mamban, en slags afrikansk huggorm samt den spottande kobran. I Swaziland så stötte vi faktiskt på en Europe som var på väg till floden för att släppa ut en spottande kobra som han hittat i sitt hem(!)

En stor skillnad mellan Västafrika och Sydafrika är backpack atmosfären. Här finns massor av turister, festligheter och man blir verkligen dränkt i broschyrer om diverse safarin och utflykter för dyra pengar. Eftersom vi inte träffade så många turister på den andra sidan kontinenten så känns det riktigt kul att vara här.
En annan skillnad från Västafrika är klimatet. Efter tre månader utan så mycket som en regndroppe så står nu regnet som spön i backen. I Johannesburg så påminde klimatet om en svensk sommar men här är det väldigt tropiskt med hög luftfuktighet och varma dagar som nätter.

Danne tackar så mycket för alla gratulationer i Gästboken och hoppas på att han får lika många när han faktiskt fyller år, den 18:e februari:-)

Vi ses om en vecka,

Helena och Daniel

Bildgalleriet är uppdaterat med de bilder vi hann ta innan kameran dog!!!

Vacker natur i Swaziland	Traditionell Swazi-man utanför sin hydda	Det första vattenfallet vi sett på denna resa. Också Swaziland

Upp

Johannesburg, Sydafrika 2004-01-14 19:40

Hej, hej!

Efter ett par om och men så befinner vi (inkl. motorcykeln) oss nu i Sydafrikas största stad Johannesburg. Att skicka motorcykeln med flyg blev en ganska hetsig historia. Vi hade blivit informerade om att priset (med British Airways) skulle bli ungefär 800 USD (beroende på vikten), vilket vi tyckte var OK När vi väl kom dit (kl. 08.00 förra tisdagen) med våran kära Africa Twin så hade dock priset stigit radikalt (typiskt). Priset för att flyga motorcykeln var nu 1100 USD. Vi blev helt skogstokiga och bråkade på så vi nästan blev rädda för oss själva. Efter ett par timmars diskussion på British Airways kontoret så fick vi prata med högsta hönset. Han förklarade lugnt och sansat att detta verkligen var det riktiga priset utifrån volymvikten. Volymvikten? Vi hade blivit informerade om att vi skulle betala för vikten, inte nån jävla volymvikt. P g a informationen vi fått så hade vi ju inte brytt oss om att göra hojen mindre, utan packat den som den är - väldigt stor. Vi bad personalen ta fram hojen (som redan var inpaketerad och klar för transport) eftersom vi nu ville göra den mindre. Det är ju fullt möjligt att ta bort framhjul o s v. Personalen, som såg lite stressade ut, följde med oss till motorcykeln för att få bekräftat om den verkligen kan göras mindre. Efter en snabb inspektion så tittade dom tröttsamt på klockan, som nu hunnit bli fem på eftermiddagen, och frågade;

- Men hur mycket kan ni betala då?
- 800 dollar och inte ett öre till, sa vi bestämt.

Vi skakade hand över prise men eftersom dom inte accepterar VISA-kort så bestämde vi oss för att komma tillbaka och betala dagen därpå.
När vi kommande dag skulle betala så hade dock priset stigit igen, till 860 dollar. Vi blev så klart vansinniga. Efter en timmes bråk så satt vi återigen på högsta hönsets kontor som lugnt och sansat förklarade att dom inte kunde ge oss något lägre pris. Vi förklarade, inte lika lugnt och sansat, att vi ju faktiskt hade skakat hand med personalen om priset. Det hela slutade med ett kvitto på 860 USD, vi betalade 800 och chefen betalade 60:-)

Våran flygresa blev riktigt lyckad. Vi visste att vi p g a flygplansbyte skulle övernatta i Nairobi, Kenya och att flygbolaget skulle ordna med hotell. Men vi hade ingen aning om att vi skulle få bo på självaste femstjärniga Hilton. Snacka om kontraster. Ena dagen sover man i tält och käkar ännu en flottig måltid bestående av friterat ris med kyckling och nästa dag så sover man på Hilton och äter en buffé så stor som en fotbollsplan.

Nu befinner vi oss som sagt i Johannesburg. Det känns aningen konstigt att vara här måste vi säga, det känns som att vi helt plötsligt har rest ett par hundra år framåt i tiden. Vad gäller affärer, byggnader och sånt så är detta precis som i Europa.
Som många av er säkert redan vet så är Johannesburg (Jo’burg) känt för att vara en av världens farligaste städer. Vi kollade lite på brottsstatistiken från 2001 och under detta år så blev 2% av innevånarna offer för beväpnat rån. Kom ihåg att beväpnat rån bara är en (1) typ av kriminell handling, listan var lååång. Vi bor dock i ett hostel som är beläget i ett vitt, rikt kvarter lite utanför centrum och här känns det tryggt. Alla hus häromkring är stora och lyxiga som palats men samtidigt igenstängslade som små fort. För att komma in till detta kvarter (och nästan alla andra kvarter häromkring) så måste man passera en grind med en säkerhetsvakt. Att åka in till själva centrum ska dock vara detsamma som att begå självmord. Jag tror vi struntar i det.

Idag så har vi varit på Apartheid Museet, vilket var riktigt välgjort och intressant. Museet har en ganska markant entré med en ingång för vita och en ingång för svarta. Vi har inte varit i Sydafrika så länge men visst känner man att rasåtskillnaden fortfarande existerar. För det första så känns det som om människorna är så uppdelade. Är man svart så har man svarta kompisar och är man vit sa har man vita kompisar. Här i Jo’burg så är det dessutom uppenbart att det, generellt sett, är dom vita som har de fina jobben och de svarta som får ta hand om skiten och att det till följd av detta (fortfarande generellt sett) är de vita människorna som har pengar och bor i sina vackra palats i utkanten av stan medan dom svarta lever i en helt annan värld bland fattigdom och kriminalitet. Mer om detta lite senare när vi spenderat mer tid i landet.

Vi kommer så klart att lämna denna farliga stad så snart som möjligt. Först så måste vi dock ordna en ny försäkring till motorcykeln, vilket verkar vara lättare sagt än gjort. Vi ska också renovera hojen med nya bromsbackar, nytt oljefilter och ny olja.
Som planen ser ut nu så kommer vi förhoppningsvis på fredag att åka österut mot Swaziland följt av södra Moçambique. Efter vi har utforskat dessa platser så åker vi tillbaka till Sydafrika följt av Namibia, Botswana och Zambia. Efter två sega veckor med en massa saker att ordna (flygbiljetter, försäkring osv.), så ser vi verkligen fram emot att ”komma igång” igen. Det är på motorcykeln vi trivs bäst. Det är då man ser dom häftigaste platserna och träffar dom intressantaste människorna. Vi kommer från och med nu att bli mer noggranna med uppdateringen, en gång i veckan.

Ha det så bra!

Daniel och Helena

Ett kärt återseende med hojen	Entrén till Apartheidmuseet	Ett helt vanligt staket till ett helt vanligt hus i Johannesburg

Upp

Accra, Ghana 2004-01-05 17:12

Hej svejs!

För att vara helt ärliga så är vi ganska trötta på Västafrika nu. Visst, vi har haft tre helt fantastiska månader på denna sida av den afrikanska kontinenten men nu känner vi oss ganska mättade och redo för att påbörja nästa del av äventyret; södra och östra Afrika.

Sammanfattningsvis så är Västafrika ett mycket tryggare resmål än vad vi först trodde. Människorna här nere är otroligt snälla och hjälpsamma och vi tror definitivt att man löper en större risk för att bli rånad i Europa än vad man gör här. Sedan vi krossade Gibraltarsundet så har vi faktiskt aldrig sett en antydan till att någon har tänkt eller försökt stjäla något av oss. (Peppar, peppar) Vidare så har denna del av Afrika bjudit på ett hejdundrandes äventyr och gett oss oförglömliga upplevelser med höjdpunkter som ett charmigt Marocko, en spännande och slitsam ökenpassage, ett otroligt avslappnat och grönt Gambia, flodpassagen (med träekan) samt bergsbestigningen i västra Mali och till sist femdagars vandringen i Pays Dogon (också Mali). Helt fantastiskt har det varit. Att resa i denna delen av världen har dessutom varit väldigt lärorikt. Vi har lärt oss massor om de länder vi har besökt; om människor, kulturer, landskap, politik, historia o s v. Och man lär sig verkligen att uppskatta "det lilla" här nere, man har definitivt fått lite andra värderingar.

Men vi har verkligen fått testa vårat tålamod under våran tid i Västafrika. Allt tar så lååång tid. Exempelvis så har småbutikerna ALDRIG tillräckligt med växel när man handlar. Det spelar ingen roll hur små sedlar man betalar med, expediterna måste alltid springa till ett par närliggande butiker och samla på sig växeln. Det brukar väl ta en sådär tio minuter. Vidare så är servicen så lååångsam så det är helt otroligt. Speciellt här i Ghana. Om man beställer sin middag vid fyra så ska man vara väldigt glad om man får den vid fem-halv sex. Det ironiska är att nästan alla restauranger i detta land heter något med "fast food". Vidare så är det, som vi tidigare nämnt, alltid någon som springer efter oss och vill vara våran vän, sälja något eller ha pengar. Efter tre månader så känns det lite uttjatat.

Efter några dagar i Accra så åkte vi västerut till Cape Coast där vi firade in det nya året. Vår nyårsafton blev en ganska lugn och mysig kväll på stranden med god mat, ett lokalt jazz-/reggaeband och fyrverkerier. I Cape Coast så besökte vi ett av Ghanas många före detta slavfort (Cape Coast Castle) vilket var väldigt intressant och gripande. Från 1600-talet fram till början på 1900-talet så exporterades miljontals slavar från Västafrica till America och Europa. Ghana och trakterna i och kring Cape Coast var huvudkvarter för denna slavhandel.
Från Cape Coast så åkte vi till Kakum National Park och sedan västerut för att se mer av Ghanas kustlinje. Turistattraktionen i Kakum är sju hängbroar av lianer (fastknutna i trädstammar) som hänger och slänger 30 meter över djungelmarken. Turister som vi är så slängde vi så klart ut dyra pengar för att vingla över dessa broar med utsikt över djungeln. Vi såg inga häftiga djur, men det var kul ändå.

Igår körde vi tillbaka till Accra. Sist vi var här så kom vi fram till att vi ska flyga motorcykeln till Sydafrika, inte skeppa den. Priset för de två alternativen är ungefär detsamma och det går ju både snabbare samt känns säkrare med flyg. Och för er som undrar hur mycket en sånt här kalas kostar, så kan vi berätta att priset för att flyga hojen är ungefär 5000 kronor och att våra biljetter kostar ungefär 4000 kronor styck. Det är inte billigt, men ganska OK. Vi ska lämna ifrån oss motorcykeln på tisdag och om allt går som det ska så är den och vi i Johannesburg, Sydafrika inom en vecka. Vi längtar!!! Det känns som om vi ska påbörja en ny resa.

Dessvärre så kastade våran kamera in handduken i början på förra veckan, den bara dog. P g a detta tragiska insomnande så har vi inga bilder till denna text. Idag har vi varit runt halva Accra i jakt på en ny kamera, men eftersom det bara finns typ tio svindyra kameror i hela staden och eftersom ingen av dom kommer med någon som helst garanti, så väntar vi med att köpa kamera tills vi kommer till Johannesburg.

Ha det!

Helena & Danne

Upp