Dagbok

Mars

Kande Beach, Malawi 2004-03-27 11:04

Hej, hej!

I skrivande stund så sitter vi och grillar en liten gris som vi precis köpt. Han var så söt för en halvtimme sedan när han sprang omkring och grymtade, men efter en del blod, svett och tårar så sitter han nu fastspänd på ett spätt som sakta men säkert roteras över våran ”lägereld”. Det är rått, vi vet. Men så här är det om man vill laga mat på egen hand i stora delar av Afrika, det är bara att vänja sig. Detta var dock första gången vi var med och slaktade en gris, tidigare så har det mest varit kycklingar. Och kycklingar är inte lika söta, som den stackars grisen var...

Större delen av denna vecka har vi spenderat vid och i den kända och vackra Malawisjön. Vi har solat, badat, vindsurfat, snorklat, grillat fisk samt gris (ja, nog allt är han grillad snart), åkt båt och druckit öl vid strandbrasorna. Det känns nästan som om vi är i Thailand. Stränderna är så gott som kritvita, vattnet är kristallklart och ”beach boysen” (killar som livnär sig på att försöka sälja allt mellan himmel och jord till oss turister) håller på att driva oss till vansinne.
Malawi är ett av världens tio fattigaste länder och större delen av befolkningen lever av en årsinkomst på ungefär 1500 kronor. Men även om Malawi är ett fattigt land så är här rikt på mycket annat som grön och frisk natur, härliga kringelikrokvägar och otroligt många glada, goa och hjälpsamma människor. Vi tycker verkligen om Malawi. Och det är billigt här! Priset för en bungalow på stranden är ungefär 30 kronor. Helt OK.

Vi stannade två dagar i Malawis huvudstad Lilongwe, där vi var vid förra uppdateringen. Lilongwe är lite av en skitstad måste vi säga. Otroligt många försäljare och tjuvar. Hälften av turisterna vi pratade med i denna stad hade blivit bestulna på sina plånböcker och/eller kameror. Större delen av sådana här storstadstjuverier verkar dock ske vid tåg- och busstationerna d v s ställen som vi aldrig besöker. Men, peppar, peppar vilken tur vi har haft som klarat oss så här långt.
Från Lilongwe så åkte vi raka vägen till Cape Maclear, Malawisjöns södra spets. Efter att ha hållit ett högt tempo enda sedan Cape Town med otroligt många lååånga dagar på hojen, så bestämde vi oss för att ”ta ut ett par semesterdagar”. Välbehövligt med tanke på hur våra ömma stjärtar ser ut. Här snackar vi sittsår. Aj, aj.
Efter fyra otroligt härliga och avslappnande dagar i Cape Maclear så åkte vi norrut till Kande Beach, som är ett populärt stopp för ”overland trucks” (typ Rosa Bussarna). Och efter en hel del skrytande om att vi minsann har åkt hoj si och så länge utan en enda punka, så fick vi så vi teg, en spik rätt in i däcket. Och precis när vi krängt av däcket så kom regnet, så typiskt. Det positiva var att vi hade träffat ett supertrevligt engelsk/sydafrikanskt par, som reser i en välutrustad Landrover, när vi var i Cape Maclear och vi visste att dom och deras luftkompressor bara var en halvtimme bakom oss. För det är just den biten som tar tid när man ska laga en motorcykelpunka, att pumpa upp däcket.

Vi beklagar att denna uppdatering kommer lite sent. Saken är den att allt som har med el och avancerad teknik att göra, det funkar inte så bra här i Malawi. Och som ni då kanske förstår så kan vi heller inte få ut några bilder i nuläget. Men vi närmar oss Tanzanias huvudstad Dar es Salam med stormsteg och där ska det inte vara några problem.

På återseende,

Helena och Daniel

Malawisjön!!!	Helena tittar på färgglada fiskar	PUNKA!!!

Upp

Lilongwe, Malawi 2004-03-17 17:49

Hej!

I tisdags så tog vi nytt personligt rekord i långdistans. Vi startade i Tsumeb vid gryningen och anlände i Katima Mulilo (alldeles på gränsen till Zambia) precis när det mörknade, då hade vi kört i närmare tretton timmar och tillryggalagt en sträcka på 90 mil, vilket är 25 mil längre än vårat gamla personbästa.
Men det var inte bara bara att åka från Tsumeb till Katima Mulilo. Efter två timmar på vägen så stötte vi på våran första utmaning, ett sex mil långt vägarbete. Hela denna väg är egentligen asfalterad men p g a vägarbetet så fick vi nu ta en alternativ "väg". Som vi nämnde förra veckan så befinner vi oss för tillfället mitt i en regnsäsong, vilket betyder att denna alternativa "väg" i dagsläget kan sammanliknas med ett gyttjebad. Snacka om att vara glad över att sitta på en motorcykel. Bilarna och inte minst lastbilarna hade stora problem med att komma till "den andra sidan" och längst dessa sex mil så passerade vi säkert 30 fastkörda fordon. Det bästa var när en desperat gammal man rasslade med sin kätting och frågade om VI kunde dra upp hans 24 meter långa lastbil som stod med lera upp till dörrarna...
Efter tre hala, tunga, leriga och skitiga mil i leran så fick vi nog. Våran fullastade och tunga Honda Africa Twin dansade inte direkt genom leran och klockan tickade iväg väl fort. För att spara tid så slängdes en aningen skakad Helena upp på flaket till en fyrhjulsdriven pick-up och med en passagerare mindre så kunde Danne leka sig förbi resten av lerbadet på tre röda.
När vi äntligen var tillbaka på asfalten så stötte vi på nästa hinder, resans första soppatorsk. Detta kom lite överraskande eftersom vi bara åkt 55 mil sedan vi tankade, vanligtvis så brukar en fulltank räcka 65-70 mil. Den tidiga soppatorsken måste ha berott på extremt dålig bensin kombinerat med ett jäkla varvande i leran. Ja, ja inga problem tänkte vi, vi har ju faktiskt en halv liter med soppa i vårat MSR-mångbränslekök. En dryg mil senare så hade vi dock fortfarande inte passerat någon bensinmack och tanken var återigen torr som fnöske. Efter tio minuters desperat vinkande efter bilar så fick vi äntligen stopp på en taxibil. Mannen i bilen förklarade att det var högst fem kilometer till nästa bensinmack och gav oss en ny halvliter med soppa. Nästa bensinmack var så klart inte fem kilometer bort utan en och halv mil. Efter vår tredje soppatorsk på minde än en timme så hade vi i alla fall gångavstånd till den förbannade macken.

Vi spenderade en dryg vecka i Zambia, ett otroligt grönt, vackert och väldigt "Afrikansk land" med vasshyddor, primitivitet, mycket kor och getter längst/på vägarna, tiggande barn, desperata försäljare, oorganiserad trafik, många omkullvälta lastbilar längst vägarna o s v. Och nu är vi inte så anonyma längre, som vi var i Sydafrika och Namibia, det är många som kommer fram och frågar vad det är förrän stor maskin vi har, hur fort den går och om dom kan få den.
Höjdpunkten i Zambia var helt klart när vi besökte ett av världens sju underverk, Victoriafallen. Och vilket underverk, vilket mästervärk, vilket otroligt vattenfall, helt sjukt häftigt. Och vilken tur vi hade med vädret! Efter tre veckor med konstant regn i trakterna kring Victoriafallen så kom vi tillsammans med solen, en sol som stannade lika länge som vi, i fyra dagar. Det var verkligen lyckat att få se Victoriafallen när dom är som bäst, i regnsäsongen när det är soligt. Och visst hade vi förväntat och något maffigt, men det är mer än så. Det är superduper maffigt. Så gigantiskt, så mycket vatten, ja, ett riktigt underverk!!!

Efter två ganska innehållslösa och regniga dagar i Zambias huvudstad Lusaka, så åkte vi igår vidare mot ännu ett nytt land, Malawi och dess huvudstad Lilongwe. Och gårdagen blev ännu en lång och händelserik dag på motorcykeln. Efter kanske en timmes körande så passerade vi ett lik som låg mitt på vägen. Den stackars mannen, som måste ha blivit påkörd kort innan vi passerade, hade halva huvudet krossat och fy fan vilken syn, det var det värsta och råaste vi någonsin har sett. Det var ganska många människor som stod och tittade på, men ingen gjorde något. Ingen täckte hans kropp, ingen tog bort honom från vägen, ingen brydde sig om att det var en massa barn som stod och såg på. Nu såg vi bara detta i förbifarten, men eftersom det inte var någon bil i närheten så antar vi att han som körde på mannen smet från olycksplatsen.

Innan vi åkte från Lusaka till Malawi, så blev vi informerade om att en bro däremellan precis blivit bortspolad av regnet men att det inte var några problem att passera eftersom bron ersatts av en temporär militärbro. När vi kom till denna omtalade bron så blev vi genast informerade om att väntetiden för att passera var fjorton(!) timmar och att det bara var att ställa sig i kö, efter dom 20 lastbilarna som redan väntade. Anledningen till denna väntan var att vägen till militärbron bestod av ett nytt gyttjebad och att varannan lastbil som skulle passera körde fast. Inte en chans, tänkte vi, letade upp högsta hönset och förklarade att vi hade våran MC skulle ta sig igenom leran och över bron innan dom ens hade hunnit blinka. Efter ett par minuters fjäskande och ett paket kex fördelat bland militärerna så fick vi till slut tummen upp, vi var bara tvungna att vänta tills dom skjutit upp tre fastkörda lastbilar med en bulldozer. 10 minuter senare var vi på andra sidan där ytterligare 20 lastbilar plus ett par personbilar stod och väntade. Och människorna på denna sida av världen är verkligen helt underbart tålmodiga. Vi får panik om vi står i bilkö en timme, inte minst om vi bli informerade att vänta vid en bro i fjorton timmar. Vi pratade med ett par chaufförer på andra sidan bron och dom var verkligen jätte positiva eftersom dom förmodligen skulle kunna passera innan dagen var slut.

Bildgalleriet är uppdaterat med bilder från Namibia!

Ha det så bra!

Daniel och Helena

Grönska och afrikanskt hem	Victoriafallen	Trafikkaos

Upp

Tsumeb, Namibia 2004-03-08 16:17

Halloj!

Vi befinner oss nu i den lilla orten Tsumeb som ligger i norra Namibia. Egentligen så skulle vi ha åkt vidare mot Zambia idag men eftersom regnet står som spön i backen (befinner oss för tillfället mitt i en regnsäsong) och eftersom vårat tält och alla våra kläder är precis dyngsura så väntar vi till imorgon. Och när vi ändå nämner Zambia, som inte fanns med i våran ursprungliga resplan, så kan vi ju passa på och berätta vad som kommer att ske framöver.
Från Namibia så åker vi alltså direkt till Zambia (vi har valt att skippa Botswana p g a höga kostnader och eftersom det inte verkar finnas allt för mycket att se där). Vi kommer så klart att besöka Victoriafallen men sedan kommer vi att försöka ta oss till Malawi, som ska vara supermysigt, vackert och billigt, fortast möjliga. Efter ett par veckor i Malawi så väntar Tanzania följt av Kenya (där vi bl. a ska träffa vårat fadderbarn Robe). Från Kenya så är det i nuläget lite oklart vad som sker. Enligt den ursprungliga resplanen så skulle vi åka genom Etiopien och Sudan, men eftersom speciellt Sudan är lite oroligt (inbördeskrig i södra delen av landet) så är vi lite skeptiska. Som det ser ut nu så åker vi antingen genom Etiopien till Eritrea eller så blir det sista Afrikanska landet på denna resa Kenya. Vad vi vet är att hojen kommer att flygas/skeppas till Jordanien (vilket ska vara otroligt fint) och sedan åker vi hem via Syrien, Turkiet och Östeuropa. Vi beräknar att vara hemma i slutet på juni.

Sist vi skrev så var vi i kuststaden Swakopmund, Namibias största turisthak. Vi gillade verkligen denna lilla stad, kände oss så hemma på något vis. Swakopmund omtalas vara mer tysk än själva Tyskland och visst kändes det som om man var i Europa igen. Det hjälpte så klart att vi bodde på samma hostel som 87 andra svenskar (Rosa bussarna).
Direkt man åker lite utanför Swakopmund så är man dock så långt ifrån Tyskland eller Europa som man kan komma. Staden omgivs nämligen av sand, sand och åter sand. Danne var så klart ute och körde en del i sanddynerna, inte bara med hojen, han hyrde en fyrhjuling också. Och hur det gick?
- Jo för fan, som man lärt sig från tidigare öken körning så fins det bara ett stopp, varvstopp. Det är helt sjukt härligt att bränna rätt upp för sanddyner som är 100 meter höga och på toppen göra en snäv U-sväng, säger Danne.

Från Swakopmund så åkte vi norrut på en saltväg via Skelettkusten (Skeleton Coast) mot nästa mål, Opuwo. På vägen så passerade vi den omtalade sälkolonin Cape Cross. Och här snackar vi sälar, tusentals med sälar. Det var häftigt att se men vilken stank, fy fan. Det var en del döda sälungar som låg och osade så det stod härliga till, det var nästan så man spydde.
Vi var övertygade om att vi skulle kunna åka hela Skeleton Coast norrut till Opuwo, men tji fick vi. Vi blev stoppade vid en slags kontrollpunkt och informerade om att motorcyklar inte är tillåtna längre norrut på denna saltväg. Varför kunde dom inte svara på, det är ett beslut av regeringen. Ja, ja det var bara att vända och ta närmsta avfart inåt landet. Och denna lilla skitväg vi hamnade på var inte att leka med, otroligt mycket sand, stora stenar och ojämnheter. Nämnas ska dock att landskapet kring dessa vägar var otroligt fascinerande, öde (så klart), stenigt och brunrödaktigt, vi trodde nästan vi var på Mars ett tag. När solen började försvinna bakom horisonten så hittade vi en skylt till en camping där vi till slut slog upp vårat tält. Och efter en varsin hinkdusch och ett motvilligt besök på "longdrop-toaletten" så förstod vi att vi var på väg in i det ritiga "Afrika" igen.
Efter ytterligare en dag på dåliga grusvägar så kom vi till slut till Opuwo. Anledningen till vårat besök i denna stad var att vi ville se folkslaget Himba. Och Himba folket är på långa vägar det häftigaste folkslaget vi sett på denna resa. Kvinnorna, som utmärker sig mer än männen, är insmorda med en rödfärgad smörja (för att hålla huden ung och vacker), håret är format med lera och i klädväg så är det små läderkjolar och stora smycken av all de slag som gäller. Brösten är alltid bara, hängandes och slängandes. Vi vet inte hur dom bär sig åt men även tonårstjejerna har hängpattar så slappa att gammelmormor skulle sträcka på ryggen. Men så otroligt coola och vackra är dom.

Vi måste också nämna att vi sett våran först giraff denna vecka. Vi trodde först att vi åkte förbi en staty och skoja vad glada vi blev när vi förstod att det var en livs levande cool giraff. Dom är så söta, speciellt när dom springer. Slowmotion kallas det.

Ett tips till er motorcykelintresserade är att gå in på [www.touring.se] och beställa Touringbutikens nya vårkatalog som kom ut nu i dagarna. I denna katalog så finns allt ifrån reserv- och slitagedelar, till MC-ställ (från topp till tå), campingutrustning och GPS, för att bara nämna en liten del. I den nya katalogen så finns också ett reportage om oss, tjoho.

Vi ses om en vecka,

Helena och Daniel

I Swakopmund sa fick Danne chans att leka av sig i sanden	Tusentals salar i Cape Cross	Himba folket

Upp

Swakopmund, Namibia 2004-03-02 18:29

Hej hopp!

Namibia, vi säger bara Namibia. Vilket land!!! Vi har bara varit här i lite mer än en vecka men vi kan nog redan konstatera att vi har ett nytt favorit land, Namibia. För det första så är naturen i detta land milt sagt storslagen. Största delen av landet är täckt av öken (som vi verkligen tycker om) men här finns också gröna och bergiga partier samt ett vilt kustlandskap. Vi trodde inte att det skulle finnas så mycket kontraster här i Namibia, men det gör det absolut.
Och Namibia är verkligen ett motorcykelparadis med dom mest fantastiska grusvägarna (kända för att vara de bästa i världen). Man kan ta sig igenom detta land på asfalt, men om man verkligen vill uppleva något så är det grusvägarna som gäller. Och här så öde, enligt Lonely Planet så bor här i genomsnitt bara två personer per kvadratkilometer. Det är alltså inte många bilar eller människor man stöter på längst vägarna och avstånden mellan städerna, ja t o m byarna, är lååånga. När man är ute och åker i Namibia så känns det till följ av detta som om man har hela landet för sig själv, en grymt härlig känsla.
En annan häftig sak med Namibia är alla vilda djur. Det man ser mest av längst vägkanterna är olika typer av antiloper och strutsar men under den gånga veckan så har vi också varit nära att krocka med en flock zebror samt haft ett gäng hyenor springandes omkring tältet. Eftersom vi ännu inte varit på något riktigt safari här i Afrika så har vi inte sett så mycket av kontinentens djurliv, så incidenten med speciellt zebrorna var verkligen en adrenalinkick som ligger högt på listan vad gäller oförglömliga upplevelser på denna resa. En annan kul händelse denna vecka var när vi hade kapplöpning med en struts. Strutsen höll 70km/h bredvid hojen i säkert 3-4 minuter innan våran Honda visade vem som hade flest "strutskrafter" och drog ifrån. Det var länge sedan vi skrattade så mycket.

Efter ett par heta dopp i Ai- Ais varma källor (där vi var vid förra uppdateringen) så åkte vi vidare norrut (riktning Sverige, ni vet). Det första stoppet blev Fish River Canyon som är världens näst största kanjon (bara Grand Canyon, USA är större). Och det är inte bara folktomt i Namibia, från november till mars så det dessutom, p g a värme och regn, lågsäsong. Vi trodde att det skulle krylla av turister vid Fish River Canyon, men när vi väl kom dit så insåg vi snabbt att det inte fanns en själ i sikte. Det är inte varje dag man har ett överväldigande naturfenomen helt för sig själv.

Diamanter är Namibias viktigaste inkomstkälla. För att lära oss lite om historien bakom dessa värdefulla stenar så besökte vi den övergivna gamla tyska diamantkolonin Kolmanskop som ligger mitt i öknen. Vi hade en guide med oss som berättade lite om när diamanterna upptäcktes i slutet på 1800-talet. Det fanns tydligen diamanter överallt, det var bara att plocka med nävarna, och när man till slut förstod värdet av dem så blev det så klart kaos. Diamanterna blev en slags valuta som användes i affärer o s v. En ganska kul historia. Hur som helst, när den tyska regeringen till slut fick ordning på diamantkaoset och stängde området (ett område på cirka 10x25 mil som fortfarande är stängt) så växte diamant-gruva staden Kolmanskop fram. I mitten på 50-talet tog det dock slut på diamanter i detta område och till slut var staden helt övergiven. Nu är Kolmanskop vad man kan kalla en riktig spökstad. Hela staden är helt igenblåst av sand, och husen, som en gång måste ha varit väldigt fina, håller sakta men säkert på att rasa samman.

Omkring Kolmanskop så är öknen beigeaktig, som i Sahara, men lite längre norrut så finns de kända röda sanddynerna. Detta område, Sesriem, är verkligen sjukt vackert och här finns de högsta sanddynerna i hela världen. Vi gjorde som alla andra turister, d v s åkte ut till de största sanddynerna i gryningen och åt frukost medan solen gick upp. Det är vid denna tid (och vid solnedgång) som dynorna har den skarpaste röda färgen. Återigen, en oförglömlig upplevelse.

Nu befinner vi oss i Namibias största turisthak, Swakopmund, en kuststad omgiven av öken. Vi har hållit ett ganska högt tempo denna vecka så nu ser vi fram emot att slappa i några dagar. Riktigt kul är också att det precis rullade in fyra "Rosa bussarna" på stället vi bor med 87 galna svenskar. Vi har inte träffat en fjärdedel så många svenskar på hela resan. Det ryktas om att det blir fest i baren i kväll.

Hepp, hepp,

Daniel och Helena

Fishriver Canyon	Spokstaden Kolmanskop	Varldens vackraste oken, Sesriem

Upp